fluffmaffian

Brooke krossade Rachel! YESSSS!! Precis vad den lilla slynan förtjänade. Vad vill hon med att hålla på sådär?! Gå och dö. HAHA! *Segerdansa*

ANYWAYS!.. Patrick hade köpt Hemma hos Martina till sin syrra och så snackade hon lite om den och då var jag tvungen att läsa för jag började läsa den i skolan men den är så rolig jag dör. Jag ska citera. Alla ska läsa.

"Sover enmorst konstigt på nätterma. Drömmer att jag föder en rödlök. Doktorn säger att det var tur för mig att jag fick en lökförlossning, dör dom är extra lätta. Jag blir lite besviken, hade ju hoppats på att det skulle vara en unge. Men då börjar doktorn skala löken och längst därinne ligger en liten bebi. Och sen, fjong! Vaknar jag mitt i natten av att mitt högerben står rakt ut. I värsta sendragskrampen. Och det gör skitont. Var och varannan natt väcks jag av mitt eget ben. Helt knäppt. Vad ska det vara bra för? Drömmer att jag föder världens minsta bebi. Den är liten som en Barbiesko. Och det är svårt att veta var jag gjort av den för den är så lättbortappad. Och hur ska den amma? Jag lägger den längst uppe på bröstvårtan ett tag. Nej, nu trillade den ner i gruset. Får försiktigt krafsa mig igenom gruset, sten för sten, för att leta rätt på den igen"

HAHAHA JAG DÖÖR! Den enda boken fan som får mig att skratta rakt ut. I löv it. Martina Haags böcker är typ sämst, men hennes krönikor är fan asbäst. Mmh.

PÅ TAL OM DRÖMMAR!.. så minns jag vad jag drömde. Fick en flashback när jag såg burken med pepparkakor uppe i skafferiet. Har tjuvsnott några då och då, usch, jag måste sluta nu, har fan köpt TVÅ kakburkar av mig själv!.. anyways, drömde att mamma stod med vild blick och skakade pepparkaksburken som besatt, samtidigt som hon stirrar på Rille och HÖGT säger "ÄRDETNÅGONSOMVILLHAPEPPARKAKORKANSKE,JAGTRORDEMÄRDÅLIGAJAOJDÅDEMÄRSÅGAMLARIKTIGTM-
ÖGLIGAÄRDEMMENNÅGONKANSKEVILLHAÄNDÅ!!!" Så vänder hon sig mot mig och slår hysteriskt med kakburken mot mig, samtidigt som hon nästan spyr ur sig. "KANSKE DU VILL HA EN PEPPARKAKA, JORÅ DEM ÄR GAMLA MEN DET BRUKAR INTE HINDRA DIG?!?!" herregud. Jag tror jag åt för mkt saker igår. Gjorde fan inget annat än att äta. Haha.

Snackade med Johanna om drömmar förut. Hon säger att drömmar är som typ hjärnans sätt att sammansätta och hantera dagen som gått. URSÄKTA MIG men PÅ VILKET SÄTT har t ex Carro Broman-drömmen NÅGONTING att göra med min dag?! Jomen tjena, jag simmade vid Lida och jamen ojdå, ett lik, ja det händer mig så ofta, no big deal längre.

Haley var snäll nog att berätta för mig att man sväljer i snitt 8 spindlar per år när man sover. DET ÄR 32 ST PÅ FYRA ÅR!!!.. jag flippade ur. Faktiskt. Bokstavligt talat. Jag ville slita ut min magsäck.

Fattar inte var krypfobin kommer ifrån egentligen. Okej, mamma har alltid haft problem med spindlar och det smittar ju sånt. Sen drömde jag faktiskt jämt mardrömmar när jag var liten, jag var värsta pussyn, och en gång var jag i kyrkan och det låg en man på golvet, alldeles grönaktig och mosig och det var bara vi där. Helt plötsligt börjar hans hud liksom att få stora, tröga bubblor överallt, typ som kokande.. tjock.. sörja?.. och sen så börjar det rusa spindlar ur näsborrarna på honom och bubblorna spricker och det kommer spindlar ÖVERALLT inifrån honom och dem blir bara större och större och större och jag får panik och det är gigantiska spindlar ÖVERALLT och mannen bara ligger där ohc pyser ihop alltmer och får stora hål i sig av spindlarna. 

Jag klarar inte av maskar heller sen den mardrömmen att det satt maskar över hela vårt korridorgolv här hemma, maskar med såndär sugpropp längst ner och dem satt fast i golvet, svajade lite, stod rakt upp och drog sig långsamt mot folk där. Och dem kom mot mig och jag fick panik och bara skrek på mamma men jag fick tillbaka "Ser du inte att jag är upptagen?" och så ligger hon där framme på golvet och en mask håller på att kravla in i ögat på henne.

Fattar ni att jag har krypskräck?

Nu kliar det över hela mig.

Dagens lol kan vi iallafall konstatera är dagens jeans. Slet åt mig ett par som jag (trodde jag) fått ärva av mamma, ed hög midja och lite för stora. Gick till skolan i idrottskläderna, la jeansen i väskan. Blev jättedeprimerad när jag tog upp jeansen ohc inte ens fick igen knappen, jag kommer i jeansen från 2005, eller gjorde igår, har jag blivit så tjock av allt ätande igår, redan? Märker att jeansen inte är speciellt höga i midjan. Och inte utsvängda. Blir lite misstänksam. Får igen knappen och känner hur jeansen verkligen SKÄR IN i höftbenen, ni vet verkligen bara trycker och sågar och skaver och håller på att dö men försöker inte tänka på det. Känner mmig helt handikappad och stel för att höftbenen gör så ont och jag känner mig som en stoppad korv, typ rulta fram över golvet med tjocka salamis till ben. Sitter sen på sista lektionen och snackar strunt med Patrick, kollar ner på jeansen och märker DÅ att dem inte alls är mina. Funderar lite fram och tillbaka över vems det kan vara, tänker först Jonte eller Rasmus men dem har väl inte så korta ben? För jeansen är faktiskt normallånga för mig. Får en flashback, min tolvåriga bror knackar på dörren och jag utbrister; Nejmen har du JEANS på dig! och ser sen att dem jeansen HAN har på sig i flashbacken är dem JAG har på mig nu. Bryter ihop lite, finner det hela YTTERST roande. Får bekräftat av några personen att det var riktigt jävla skumt.  Kommer hem till min brorsa och visst, det är hans jeans.

Men hallå, tänk positivt! Visst, mina höftben må vara döda men vaddå, min brorsa är 3 år yngre och ja, jag ÄR tjej och jag ÄR äldre och tjejer utvecklas mer över rump/höftpartiet, we do, så det var faktiskt en bedrift att jag ens fick på mig jeansen, JAG FICK TOM I KNAPPEN!!! Fatta stolt jag är. Hhehhehee. Lycka är att kommma i ett par jeans man ALDRIG trodde man skulle komma i, sure is! Jag är så ytligt.

Jag har tänkt på en sak. Det finns människor som är så uppenbart rentigenom vackra. Sen finns det dem med dem speciella dragen, som faktiskt ser olika ut beroende på hur mkt man gillar dem, hur dem är som personer, vad dem utstrålar. Och faktiskt, jag är hellre en sån person än en sådan rentigenom perfekt, en sån som faktiskt ser personlig ut. Ta det inte fel nu alla vackra, men fattar ni dealen?

Jag har typ skrivdamp. Kan inte sluta. Fingrarna bara går av sig själv. Och jag skiter i att det här är jävligt onödigt att skriva, jag gör det ändå.

Jag skulle vilja bli journalist. Men inte för att dt är kul att skriva (det är det iof) utan för jag vill SO BAD sätta dit folk. Högt uppsatta politiker vill jag sätta dit som fan, jag vill avslöja deras skamligheter i offentliga världen och om dem är fel personer att styra vill jag som fan låta världen veta det. Jag vill testa deras gränser & uppröra dem & skämma ut dem i media om dem gjort nåt fel, jag vill att dem ska bli medvetna om att VARENDA MISSTAG hamnar i pressen och att dem inte kommer undan med något. Jag vill se deras reaktioner. Basically I JUST WANNA BREAK YOU DOWN SO BADLY!

Jag tål inte fjortisar. Behövs det skrivas mer? äckliga, översminkade, platinablonderade, lättklädda, upp-pushade FJORTISAR! Dem ger mig våldsamma reaktioner till att slänga något RIKTIGT STORT i huvudet på dem. Dem äcklar mig. Väx upp.

Jag är INGEN fjortis. Bara för att poängtera.

Folk som går runt och klagar på sin vikt, sitt utseende, sin kroppsform, med den där gnälliga tonen och viftade ögonfransar med puppyeyes spyr jag på. Attentionwhores som bara vill att man ska berätta för dem hur fina dem är och övertyga dem. Om dem inte gillar sig själva så pratar man inte om det på det sättet. Man vill ju inte att omvärlden ska bli ÄNNU medvetnare om deras skavanker? Jag har typ 500 saker jag inte gillar med mig själv, men jag går inte ohc poängterar det för inte fan vill jag att andra ska se det också.

Jag vet inte vad som gör ondast. Att glida ifrån någon på en helg som man var jättetight med, eller att någorlunda hitta tillbaka till den personen och märka att den inte är och aldrig kommer vara i samma kategori som en själv och att den har ändrats och aldrig kommer bli densamma och man måste återigen släppa taget om personen och det gör så ont att det känns som om nån bara kramar om hjärtat med en stålhand.

Jag är inte så bitter som jag verkar. Jag lovar.

Har ni nångång legat på en stoor gunga mitt i natten, en natt på sommarlovet, bara legat där och gungat sakta fram och tillbaka med en kompis bredvid er och stirrar upp på stjärnorna och den ljusa himlen, och det är sådär lagom varmt och det är alldeles tyst och tomt och tiden står stilla och man behöver inte ens säga någonting för ibland behövs inte ord, ibland finns det stunder som man bara behöver tänka.

Jag fick reda på idag att jag faktiskt fick g på spanskaprovet. Jag vägrade tro på Annika, frågade flera gånger VARFÖR för jag gjorde så förbannat dåligt ifrån mig, men hon höll bara fast vid at jag kunde nog men det gjorde jag ju inte?! Annika är störd i huvudet ibland.

Alltså förlåt för att jag skriver så långa blogginlägg. Men jag tkr faktiskt att det är kul att få dela med mig av mina weirda tankegångar. Faktiskt. Ni behöver inte läsa.

Min mormor och morfar är här på middag så nu ska jag dra och fika. Äta ännu mer! Fyfan. Jag kommer att se ut som en säl.

Hoppas ni fattar att det där ovanför inte var attentionwhorigt. Jag var bara tvungen att säga det. För det är ren fakta. Och jag vill inte att ngn ska säga emot SOO!

Nu blev det värsta grejen bara för att jag skulle visa att det INTE är värsta grejen. Varför blir det jämt så?

Varför kan jag inte bara sluta skriva?